En kombination av genetiska och miljömässiga faktorer spelar en stor roll gällande utvecklandet av schizofreni. Genetik
Det finns svårigheter gällande att skilja på miljömässiga och genetiska orsaker. Störst risk för att utveckla schizofreni är det för personer med en schizofren nära släkting. Om den ena föräldern har schizofreni är risken att dennes barn ska också ska få det 13%. Om båda föräldrarna har schizofreni är risken 50%.
Miljömässiga faktorer är gällande hemmiljö, droganvändning och / eller stressorer under tiden i mammans mage.
Behandlingen består dels av antipsykotiska läkemedel, som de flesta behöver ta i flera år. De minskar symtomen men botar inte själva sjukdomen.
I behandlingen ingår också samtal och hjälp med att bland annat ta hand om det sociala livet. Det är viktigt att både den som är sjuk och anhöriga får psykologiskt stöd. Ofta går man även i psykoterapi.
När man har schizofreni är det viktigt att man känner sig trygg. Man brukar kunna få stöd och behandling hemma eller på en sjukhusavdelning. Långvarig sjukhusvård behövs sällan.
VÅRD OCH BEHANDLING
Behandlingen består både av flera olika delar, bland annat mediciner och psykologiskt stöd. Det är också viktigt att miljön man behandlas i är lugn och att man känner sig trygg med de människor man har kontakt med.
Hembesök från psykiatrin en bra början
En metod som visat sig fungera bra vid misstänkt psykosgenombrott är hembesök från ett särskilt psykosteam, som finns på de flesta psykiatriska kliniker. Genom hembesöket kan vårdpersonalen få en uppfattning om både vilka problem och resurser som finns omkring den som är sjuk. På så sätt kan behandlingen planeras bättre.
Tillsammans med den som är sjuk och helst också närstående försöker vårdpersonalen förstå vad som hänt, och vad de olika familjemedlemmarna har upplevt i samband med insjuknandet. Som sjuk eller anhörig kan man få hjälp att förstå att psykosen kan vara ett tecken på en för stark påfrestning för en sårbar människa. Det gör kanske att psykosen verkar mindre skrämmande och skamlig. Man kan också få diskutera för- och nackdelar med medicinering.
För att det ska kunna konstateras om det rör sig om en schizofren psykos måste man ha minst ett halvårs symtom. Symtomens grad av bisarrhet och hallucinationer med flera röster är sådant som ökar sannolikheten att det rör sig om en schizofren psykos.
Många kontakter krävs
Den som insjuknar i psykos behöver regelbunden och tät kontakt med vårdpersonal, särskilt under den första tiden. Familjen måste också träffa personalen i återkommande möten för att diskutera vad som händer under psykosen och hur behandlingen fungerar.
Ibland måste man tas in tas in på sjukhus
Det kan bli nödvändigt med tvångsintagning om situationen är ohållbar och den som är sjuk inte själv vill gå med på vård. Längre fram i detta kapitel finns mer att läsa om tvångsvård.
Krishem bättre än vanlig akutavdelning
Om man har fått en psykos är det vanligaste att man först hamnar på en psykiatrisk akutavdelning. Det är ofta en orolig miljö där många akut sjuka personer samlas. Därför kan en psykos tillfälligt förvärras när man läggs in på sjukhus, och då måste kanske medicineringen också ökas. Hur sjukhusmiljön och omhändertagandet är påverkar upplevelsen av situationen.
Även om många vårdas samtidigt på akutpsykiatriska avdelningar kan ofta personer som har akut schizofreni vara avskilda på en mindre avdelning med speciellt utbildad personal. Det gäller särskilt om man har insjuknat för första gången.
Om man har psykotiska symtom tillsammans med aggressivitet eller om det finns stor risk för självmord kan det vara säkrare att vårdas på en psykiatrisk sjukhusavdelning.
En del kan vårdas hemma
En del kan vara kvar i sina egna hem medan psykosen pågår. Då är det viktigt med ett fungerande nätverk av familj eller vänner och med stöd av vårdpersonal. Att vårdas i hemmet kan göra att situationen känns mindre skrämmande. Man får då hembesök av personal från psykiatrin som gör utredningar och behandlar i hemmet. Om det däremot finns risker för att man skadar sig själv, eller om symtomen är mycket plågsamma, brukar det vara bättre att man vårdas på sjukhus.
Om man lever ensam och är fylld av vanföreställningar är det alltför pressande att bo kvar hemma. Det gäller också om det finns spänningar mellan familjemedlemmarna, eller om de inte orkar med att vara ett stöd. Ofta behöver man vila sig från varandra eftersom insjuknandet brukar föregås av en lång tids oro och problem.
Behandling med antipsykotisk medicin
Läkemedel mot psykoser verkar genom att blockera signalsubstanser i vissa av hjärnans nervceller. Läkemedelsgruppen kallas neuroleptika och började användas i mitten av 1950-talet. Idag används ofta namnet antipsykotika för dessa läkemedel.
I de flesta fall, men inte alla, minskar läkemedlen vanföreställningar och hallucinationer. Medicinerna dämpar symtomen men botar inte själva sjukdomen.
Om man har fått diagnosen schizofreni behöver man ta antipsykotisk medicin under en längre tid. Hur länge man behöver ta medicinen varierar från person till person, men många kan behöva ta medicinen under flera år för att inte bli sjuk på nytt.
Olika slags antipsykosmedicin
De substanser som det forskats mest kring är de som blockerar signalsubstanserna dopamin och serotonin. De äldre typerna av neuroleptika dämpar nivåerna av dopamin i hjärnan. Under de senaste åren har flera nya preparat tagits fram som också blockerar serotonin.
De nya medicinerna har färre biverkningar på musklerna än de äldre medicerna, utan att ha sämre effekt på psykosen. En del forskare anser också att de nya medicinerna har bättre effekt, till exempel genom att minska symtom som inåtvändhet och passivitet. Det är ännu inte vetenskapligt säkerställt. De nya medicinerna har också andra biverkningar än de äldre.
Viktigt att få lagom stor dos
Det är viktigt att få rätt dos medicin. Ny kunskap om läkemedlen har lett till att de doser som används i dagens vård är betydligt lägre än de som användes tidigare och som ofta ledde till många biverkningar. En högre dos än den rekommenderade leder oftast inte till bättre antipsykotisk effekt utan bara till ökade biverkningar.
Det anses idag att man inte ska få flera antipsykosmedel samtidigt, eftersom det kan öka risken för övermedicinering. Men ibland kan man behöva få två antipsykosläkemedel samtidigt. Då kan biverkningarna minskas men effekten blir den samma.
Biverkningar av neuroleptika
Den vanligaste biverkningen av den äldre typen av antipsykosläkemedel är att musklerna påverkas, och därmed rörelseförmågan. Akuta besvär kan vara muskelstelhet och darrningar, eller känslor av krypningar och en plågsam inre oro som gör att man måste röra sig och trampa omkring hela tiden.
En annan biverkning är en känsla av att vara psykiskt dämpad, och som kan vara mycket besvärande. Även den sexulla förmågan kan dämpas av de äldre medicinerna.
En biverkning som kallas akut dystoni är ett smärtsamt och oroande tillstånd när man får kramper i ögon-, svalg- och halsmusklerna.
Medicinerna kan också ge muntorrhet, som i sin tur leder till ökad risk för hål tänderna. Därför är det extra viktigt att sköta sina tänder och besöka tandläkaren regelbundet.
Efter en längre tids medicinering kan man i sällsynta fall få besvär med grimaserande ansiktsrörelser. Tillståndet kallas tardiv dyskinesi och är svårbehandlat. Troligen kommer det att bli en alltmer ovanlig biverkning genom de lägre doser och nya typer av mediciner som används numera.
De nya läkemedlens biverkningar är främst trötthet, ökad aptit och viktökning. I vissa fall ger viktökningen ett så stort handikapp att medicinen inte kan användas. Att gå upp mycket i vikt kan också leda till att man får andra sjukdomar, så därför kan man behöva byta till ett annat läkemedel. Biverkningar går vanligen över när man slutar ta medicinen.
Det är inte alltid läkemedlet som gör att man går upp i vikt, utan man kanske äter felaktig kost och rör sig för lite. Det är därför viktigt att äta nyttig och kalorisnål mat och motionera regelbundet, särskilt om man tar antipsykotiska läkemedel. Ibland kan psykiatrin eller socialtjänsten erbjuda kost- och motionsgrupper som gör det lättare att få nya vanor.
Dosering
Vid ett akut psykotiskt tillstånd behöver man genast få hjälp av psykiatrin. De bedömer om man behöver vårdas på sjukhus eller om behandlingen kan inledas hemma. Först undersöks om man kan bli bättre med hjälp av sömn och lugn runt omkring, så därför får man lugnande medicin och sömnmedicin. Om symtomen inte går tillbaka under de första dagarna får man påbörja behandling med antipsykotiska läkemedel i låg dos. Om det är första gången man blir sjuk får man börja med en halv normaldos och sedan öka om symtomen inte mildras eller försvinner. Har man varit sjuk förut brukar man få börja på en normaldos eller lite mer.
Det tar oftast upp till en månad eller mera innan medicinen ger full effekt, och därför ska ökningen av dosen inte ske för hastigt. En för hög första dos eller för snabb höjning av dosen kan ge onödiga biverkningar.
Om symtomen försvinner kan dosen sänkas försiktigt för att pröva om man klarar sig med lägre dos av antipsykosläkemedel. Minskar inte symtomen efter någon månad kan man byta medicin. Finns problemen kvar kan det också bero på att man inte tar medicinen ordentligt.
Antipsykosläkemedel har inte effekt vid alla psykostillstånd. Man bör därför snarare minska än öka dosen om man inte får effekt efter att ha prövat flera preparat. I relativt sällsynta fall har man en ovanligt snabb ämnesomsättning av medicinen vilket gör att dosen måste ökas.
Om man inte blir bättre av antipsykosläkemedlen bör man erbjudas behandling med ett läkemedel som heter Klozapin. Det är det mest effektiva anitpsykosläkemedlet som finns idag, men det kan ge en allvarlig biverkan. Man kan förlora förmågan att bilda vita blodkroppar, vilket försämrar kroppens immunförsvar. Även om risken är mycket liten, får man bara klozapin om de andra medicinerna inte har hjälpt eller om de ger svåra muskelbiverkningar.
Om man vill försöka sluta med antipsykosläkemedel efter att ha använt medicin en längre tid kan det hända att sjukdomens ursprungliga symtom återkommer. Därför bör man alltid försöka sluta i samråd med läkare. Det bör ske gradvis och långsamt, kanske under ett halvår eller längre tid. Annars kan man få övergående symtom som rastlöshet eller ångest, och som felaktigt kan tolkas som att man måste fortsätta med medicineringen.
Långtidsverkande injektioner
För en del kan det vara svårt att komma ihåg att ta sin medicin medan psykosen pågår. Det finns också personer som inte vill ta mediciner trots att de behöver dem. Då kan sjukvårdspersonal ge injektioner av ett så kallat depåpreparat med ett par veckors till en månads mellanrum. Men det bästa är att den som är sjuk har inflytande över sin egen medicinering så långt det är möjligt.
Lugnande och sömngivande mediciner
Det är viktigt att snabbt få tillbaka förmågan att sova på natten när man insjuknat i psykos, och därför får man ofta sömnmedel.
Om man har ångest kan man få ett lugnande medel som innehåller bensodiazepiner under någon eller några veckor. Det finns alltid en risk för att man blir beroende av sådana läkemedel om man tar dem under längre tid.
Den som är starkt nedstämd kan behöva ett antidepressivt läkemedel.
Andra mediciner
För schizoaffektiva tillstånd, som har tydligt depressiva eller maniska symtom, brukar litium eller liknande stämningsstabiliserande läkemedel minska återfallen. Behandlingen fortsätter under flera år, och ofta får man samtidigt antipsykotiska läkemedel.
Familjemöten en del av behandlingen
När någon får en psykos blir familjen i hög grad inblandad. Ofta är familjen också det viktigaste stödet för den som är sjuk. Därför är det viktigt att familjemedlemmarna kallas till återkommande möten med den sjuke och den närmast ansvariga vårdpersonalen.
Vid familjemötena kan man tillsammans diskutera symtomen och behandlingen, liksom de problem som kan ha bidragit till att utlösa psykosen. Det är till stor hjälp för den som är sjuk om närstående är med och planerar vården. Det är till exempel bra att närstående är med när man får information om sjukdomen och behandlingen och när man diskuterar hur vardagen ska fungera.
Psykoterapi
När psykosen visar tecken på att gå över kan man få fortsatt hjälp genom någon form av psykoterapi. Att få tala om sin egen historia är också viktigt för att ge en känsla av sammanhang bakåt. Hur behandlingen ser ut beror både på klinikens resurser och på vilka behov man har.
För de flesta som får en psykos har självkänslan skadats av att bli sjuk, och det är viktigt att få tala om de upplevelser och erfarenheter som psykosen har fört med sig. Vissa har fortfarande kvar psykiska symtom som vanföreställningar eller depression även efter en medicinsk behandling. Genom så kallad kognitiv beteendeterapi kan man då få hjälp att behandla symtomen.
För personer som inte vill samtala med en terapeut kan musikterapi vara till hjälp.
Psykologiskt stöd för att motverka återfall
Det är viktigt att den som har varit sjuk får hjälp att lära sig känna igen tecknen på att psykosen kommer tillbaka. Tre fjärdedelar av alla som insjuknat första gången får ett eller flera återfall. Man bör också få en kontaktperson inom vården så att man snabbt kan få hjälp vid behov.
Om man inte blir bra
Om psykosen inte går tillbaka så att man har svårt att leva som vanligt i samhället finns det mycket hjälp att få. Man kan få boendestöd och andra stöd som underlättar mycket i vardagen. En del kan ha en annan diagnos samtidigt, till exempel autism. Då kan man ansöka om stöd enligt lagen om stöd och service, LSS. Det finns också olika former av boende där det finns personal tillgänglig om man behöver det. Man får också flera olika behandlingar och en egen kontaktperson som samordnar vård och stöd.
Hur länge behandlas schizofreni?
En person som endast har varit sjuk en gång, blivit helt frisk och fortsätter vara frisk i ett år kan stegvis börja trappa ner antipsykosläkemedlet. Det görs i samråd med läkaren och närstående, och en så kallad krisplan tas fram för hur man ska gå tillväga om symtomen kommer tillbaka. En del av de här personerna fortsätter vara friska, men de flesta behöver ta medicin igen inom ett år. De kan ofta ha ett bra liv med medicinerna och har god chans att bli bra.
De flesta som får diagnosen schizofreni behöver däremot ta antispykosläkemedel i många år. Det är viktigt att dosen inte är så hög att man blir påverkad av bieffekterna. Doserna som ges idag är mindre än för bara tio år sedan. Ofta får man ett minskat medicinbehov efter fem till tio år.
Dessutom behöver många psykologiskt stöd, inte minst för att kunna bearbeta alla de begränsningar och förluster som sjukdomen medför. Den som har en schizofren sjukdom påverkas starkare än andra av yttre händelser och kan därför särskilt väl behöva en psykologisk stödkontakt.
Det kan ta många år innan man märker någon förbättring, trots mycket stöd och hjälp. Det är inte ovanligt med flera återfall.
Psykiska funktionshinder vid schizofreni
Den som har schizofreni utvecklar ofta någon form av psykiskt funktionshinder. Det kan till exempel yttra sig som svårigheter att umgås avslappnat med andra, en vilja att hålla sig för sig själv, eller att man säger saker som är svåra att förstå för andra. En del har svårt att hålla ordning på ekonomi och planering. Om man har schizofreni är man också stresskänslig och kan få problem av plötsliga förändringar som när någon i vårdpersonalen slutar eller liknande. En speciell form av känslighet vid schizofreni är att man saknar förmåga att vänja sig vid bakgrundsljud eller synintryck. Man kan känna sig överkänslig för intryck och det kan vara svårt att vistas i miljöer med mycket människor.
Funktionshindrets styrka varierar från person till person och mellan olika tillfällen. Gemensamt är dock behovet av personlig integritet i hemmet. Den kan ibland vara svår att tillgodose, till exempel om stor oreda i bostaden tvingar fram omedelbar städning eller andra åtgärder.
Viktigt med samhällets stöd
Det är en lagstadgad rättighet i socialtjänstlagen att psykiskt funktionshindrade får olika slags stöd från samhället. Att ha ett arbete eller en meningsfull syssla är av avgörande betydelse för alla människor. Vårdbehovet för människor med psykiska funktionshinder brukar minska kraftigt när man får någon form av meningsfull vardag.
Arbete och boende
Många har svårt att komma tillbaka till den vanliga arbetsmarknaden på grund av de krav på snabbhet och smidighet som finns där. Personer med schizofreni som vill prova att komma tillbaka till arbetslivet kan ha möjlighet att få en praktikplats under en prövoperiod. Man får då stöd under den perioden, men om allt går väl kan det finnas en möjlighet att praktiken övergår i en anställning.
Boendet är en annan social rättighet som många behöver stöd med. Det kan vara hjälp med att handla, laga mat eller att städa. Kollektiva boendeformer med tillgång till personal kan för vissa vara utmärkt.
Det fåtal som har mycket starka funktionshinder kan behöva ett långvarigt skyddat boende, men under öppna och personliga former.
Tvångsvård
Det som normalt gäller inom svensk sjukvård är att ingen kan vårdas mot sin vilja eller behandlas utan att ge sitt tillstånd. Men i vissa fall görs undantag från den rättigheten, enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
Det som måste uppfyllas för att man ska kunna tvångsvårdas är att man
- lider av en allvarlig psykisk störning
- har behov av en kvalificerad psykiatrisk vård dygnet runt
- vägrar att ta emot sådan vård.
Vårdintyg krävs
Ett vårdintyg är ett intyg från en legitimerad läkare på att man har en så allvarlig psykisk störning att man måste tillfälligt tvångsvårdas. Man kan därefter föras till sjukhus med polishjälp om det är nödvändigt. Efter ankomsten till sjukhuset görs en ny, självständig prövning av en ansvarig psykiatrisk specialist.
Förvaltningsrätten beslutar vid längre tvångsvård
Tvångsvården får pågå i högst fyra veckor, och därefter måste chefsöverläkaren ansöka om fortsatt vård. Ärendet prövas då av Förvaltningsrätten.
Den som tvångsvårdas, eller ett ombud, kan också överklaga beslutet om intagning eller sjukvårdens avslag på önskan om permission och utskrivning till Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten kan besluta om att ge den som är sjuk permission och även besluta om att avsluta tvångsvården.
Det finns också öppen psykiatrisk tvångsvård. Då kan en person som tidigare har vårdats i slutenvård, men som inte vill fullfölja sin behandling efter utskrivningen från sjukhuset, få tvångsvård i öppenvården. Det innebär att man måste följa vissa föreskrifter, som till exempel att ta sin medicin och att hålla kontakt med psykiatrin.
Att vara anhörig till en person med schizofreni
Ofta blir familjelivet hårt ansträngt för de anhöriga. Efter ett par år kan hoppet tyckas vara ute för ett snart tillfrisknande, och ett tillstånd av sorg eller bitterhet inträder. Många närstående eller familjer får under denna process ett minskat socialt umgänge. Syskon kan reagera med att antingen engagera sig starkt eller dra sig ifrån familjen. Många bär på en rädsla att själva bli sjuka eller att föra arvet för psykisk sjukdom vidare till egna barn. Rädslan är till största delen obefogad.
Anhöriga blir i många fall den sjukes ”advokat” mot samhället och stöd för att få det man har rätt till. Den som insjuknar i schizofreni är i hög grad beroende av att anhöriga och vänner inte drar sig undan utan finns kvar i kampen för att återvinna en högre normalitet, även om det kan ta många år.
Inom familjer där en person har schizofreni är det inte ovanligt att den ena av, och ibland båda, föräldrarna går in i en allt djupare identifikation med den som är sjuk. Det kan också någon gång gälla ett syskon eller annan närstående. Livets normala innehåll upphör då att gälla och det är ofta bara den sjukes liv som existerar. Tiden ägnas åt att städa, tvätta, laga mat och övervaka.
Problemet med en ”överengagerad” förälder är att den sjukes tillstånd kan försämras genom den stress och aggression som detta lätt kan väcka. Dessutom kan det medföra att andra närståendes engagemang minskar och att insatser från samhället, som personlig assistent eller liknande, kan försvåras.
Anhörigföreningar ett stöd
På de flesta större orter i Sverige finns anhörigföreningar som för många närstående är en mycket viktig tillgång. De erbjuder en utmärkt möjlighet att träffa andra i samma situation, skaffa kunskap och information. Anhörigföreningar kan stödja medlemmarna, enskilt och i grupp.
Om man är anhörig till någon med schizofreni är det viktigt att vara tolerant. Man kan inte ha full kontroll över den anhöriges situation, och måste våga lämna ansvaret. Det är också viktigt att själv återerövra andra sociala funktioner. Ofta kan det vara en god hjälp att gå en kurs om schizofreni och hur man bäst stöttar vid psykiska funktionshinder. Anhörigföreningar eller psykiatrin erbjuder kurser eller olika former av familjestöd.
