För knappt ett år sen skrev jag följande i bloggen:

 "Jaha, orken är slut. Det går inte mer nu. Om inte jag får ett sjukintyg på måndag så vet jag, ärligt talat, inte vad jag gör! Idag finns ingen ork kvar. Jag önskar att jag kunde stanna hemma, men det går inte. Idag varken vill eller orkar jag. Dessutom den mest intensiva dagen i skolan på hela veckan. 

Vem är jag? Jag känner inte igen mig själv. Jag är som ett skälvande löv. Om du petar på mig bryter jag ihop. Jag vill ingenting längre, jag orkar ingenting. Gränsen mellan gråt och skratt existerar knappt. Redovisning i skolan i dag. Jag vet inte om jag kommer klara det. Jag vet att ni kommer skriva att: "Jo, då, du kommer klara det!" Jag ber er att INTE skriva det, för det här är min verklighet. Jag behöver inte höra att jag kommer klara av redovisningen idag, för jag vet hur jag känner. Jag är inte osäker på om jag kommer klara det eller inte. Jag är säker på att jag inte kommer klara det. Jag är också säker på att ett par lugnnade kan få mig att klara av redovisningen, så i värsta fall får jag ta det.

Förlåt, jag älskar er, jag menar ingenting illa. Ni är ju, för fan, mitt allt! Livet rasar medan jag inget annat kan göra än att titta på.

Mina hjärtan <3

Vilket bara är mitt sätt att säga: Universum är skyldig att rädda mig nu!

6 dagar kvar till spirometri"

Det var en fruktansvärd tid. Den ångest jag då hade går inte att beskriva. Den var så nattsvart och gastkramande att jag knappt ens minns hur det kändes.

Nu, knappt ett år senare, är jag åter inne i en sån här deppig period. Det upprepar sig år efter år vid den här tiden. Dock kan jag säga att det inte ens är i närheten av hur det var förra året. Men ångesten är tillräckligt stark för att jag ska ha det riktigt jäkla jobbigt just nu.

Det började förra veckan. Jag sov allt mindre och mindre och i fredags kollapsade jag. Jag hade varit så otroligt stressad att varken psyket eller kroppen orkade mer.

Varje år sker detta, vid den här tiden då det börjar bli ljusare ute. Men jag ska klara det, jag ska hantera det och ta mig igenom det även den här gången.