För knappt ett år sen skrev jag följande i bloggen:

 "Jaha, orken är slut. Det går inte mer nu. Om inte jag får ett sjukintyg på måndag så vet jag, ärligt talat, inte vad jag gör! Idag finns ingen ork kvar. Jag önskar att jag kunde stanna hemma, men det går inte. Idag varken vill eller orkar jag. Dessutom den mest intensiva dagen i skolan på hela veckan. 

Vem är jag? Jag känner inte igen mig själv. Jag är som ett skälvande löv. Om du petar på mig bryter jag ihop. Jag vill ingenting längre, jag orkar ingenting. Gränsen mellan gråt och skratt existerar knappt. Redovisning i skolan i dag. Jag vet inte om jag kommer klara det. Jag vet att ni kommer skriva att: "Jo, då, du kommer klara det!" Jag ber er att INTE skriva det, för det här är min verklighet. Jag behöver inte höra att jag kommer klara av redovisningen idag, för jag vet hur jag känner. Jag är inte osäker på om jag kommer klara det eller inte. Jag är säker på att jag inte kommer klara det. Jag är också säker på att ett par lugnnade kan få mig att klara av redovisningen, så i värsta fall får jag ta det.

Förlåt, jag älskar er, jag menar ingenting illa. Ni är ju, för fan, mitt allt! Livet rasar medan jag inget annat kan göra än att titta på.

Mina hjärtan <3

Vilket bara är mitt sätt att säga: Universum är skyldig att rädda mig nu!

6 dagar kvar till spirometri"

Det var en fruktansvärd tid. Den ångest jag då hade går inte att beskriva. Den var så nattsvart och gastkramande att jag knappt ens minns hur det kändes.

Nu, knappt ett år senare, är jag åter inne i en sån här deppig period. Det upprepar sig år efter år vid den här tiden. Dock kan jag säga att det inte ens är i närheten av hur det var förra året. Men ångesten är tillräckligt stark för att jag ska ha det riktigt jäkla jobbigt just nu.

Det började förra veckan. Jag sov allt mindre och mindre och i fredags kollapsade jag. Jag hade varit så otroligt stressad att varken psyket eller kroppen orkade mer.

Varje år sker detta, vid den här tiden då det börjar bli ljusare ute. Men jag ska klara det, jag ska hantera det och ta mig igenom det även den här gången.

1. med risk för att verka korkad: Jag trodde på fullaste allvar att, när man väl kommit in på högskolan var man safe, och visste vad man skulle göra de närmsta tre åren.

Så är inte fallet. Högskolan är kursbaserad, och du måste klara ett visst antal poäng för att fortsätta få pengar från CSN. Dessutom är vissa kurser förkunskapskrav inför nästkommande termin,  har du då inte godkänt i den kursen, kan du inte fortsätta plugga.

2. att det är omprov och omtentor så otroligt sällan. I vissa kurser är det ett prov och sen ett enda omprov. Om du exempelvis är sjuk vid båda provtillfällena, måste du vänta till nästa gång kursen går och göra provet då. Om du läser kursen på hösten, kan du vänta ända till nästa höst med andra ord. Dessutom är det inte säkert att du kan få gå om kursen då heller, eftersom det beror på hur mpnga som är nya på den utbildningen då.

3. att man aldrig, aldrig är ledig. Alltid är det nåt! Minst 50-60 timmar i veckan behöver man lägga ner på sina studier.

4. "Lärarna" är inga lärare. De har ingen lärarutbildning. Det som krävs är att de har dokumterade kunskaper inom ämnet.

5. att man ska söka CSN för ett helt läsår, och inte för en termin i taget, eftersom det tar tid innan studieresultatet kommit till CSN efter höstterminen, och det då kan bli ett glapp i utbetalningarna från CSN.

När jag skriver det här, utgår jag ifrån mina egna erfarenheter, och sånt jag har fått berättat för mig. Med andra ord, är inte mina ord lag ;-)

McDonald´s:

Under fyra års tid jobbade jag på McDonald´s. Som på de flesta arbetsplatser fanns det kollegor jag tyckte om och de jag inte tyckte om. Det är så livet ser ut och hade inget att göra med att det var något fel på dem. Det var nog mer så att personkemin inte riktigt stämde.

Det positiva jag kan säga om McDonald´s är att det är relativt lätt att få jobb där, även om man inte har någon tidigare arbetslivserfarenhet. Det är ett bra sätt att komma ut på arbetsmarknaden och många som jobbar där är unga personer. Tyvärr finns det chefer som utnyttjar oerfarenheten och faktumet att många anställda inte vet sina rättigheter. Har du en heltidsanställning, kan inte chefen bara korta ner din arbetstid hur som helst. Du har rätt att jobba 100% om det är det som står i ditt anställningsbevis. Om du blir tillfrågad om du vill sluta tidigare en dag och tackar ja, så har du inte rätt att få lön för den tiden du skulle ha jobbat. Om du däremot blir tvingad att gå hem tidigare ska du ha rätt till lön för de timmar du skulle ha jobbat.

Det är stressigt nåt så in i helvete emellanåt och det är tufft. Det var inte alltid vi fick våra raster när vi skulle, och ibland jobbade jag en hel dag utan att äta nånting. Till slut ringde jag facket och det är så att om det står på ditt schema att du ska ha rast exempelvis kl 13:00-13:30 så har du rätt att ta rast exakt den tiden vad din chef eller någon annan än säger.

Många gäster klagar, även om vi inte gjort något fel. Det är ytterst ovanligt, men otroligt välkommet att få lite uppskattning mellan varven också.

Telemarketing:

Några månader efter att jag slutade på McDonald´s fick jag jobb som telefonförsäljare. På just det företaget var vi väldigt många anställda, tyckte jag. Ca 200 personer när vi var som flest.

Till en början verkade det vara rena drömjobbet, Cheferna var avslappnade och det enda som egentligen krävdes var att vi anställda gjort vårt bästa. "Mer kan man inte begära", sa en av cheferna.

Den första veckan var rolig. Men sen gick det utför. Det var hög omsättning på personal, och emellanåt hade de rajder då de avskedade uppemot 20-30 personer på en gång. Sanningen var att det en av cheferna sagt: "Ni gör ert bästa, mer kan man inte begära" var lögn. Man hade två veckor på sig att visa vad man gick för. Sålde man bra fick man vara kvar, annars var det adjöss.

Pressen var enorm, och det var en plåga när avskedsrajderna var i gång och person efter person blev inropad på ett kontor och fick veta att han/hon blivit avskedad. Rädslan hos oss andra var enorm, och det kändes som att det bara var en tidsfråga innan man själv skulle bli inropad på det där förbannade kontoret.

Det blev alltmer fokus på pengar, och än fler blev av med jobbet.

När en telefonförsäljare ringer, hur reagerar du då?

Viss är otroligt otrevliga. 

Saken är den att det är telefonförsäljarens chef som bestämmer exakt vad säljaren ska säga till dig i telefon. Vi var, till exempel, tvungna att tjata väldigt mycket på de vi ringde till. Kunderna skulle säga "nej" till erbjudandet sex(!) gånger innan vi fick lov att avsluta samtalet.Framför sig har man ett manus över vad man ska säga, och det manuset får inte frångås.

Kanske något att betänka nästa gång en telefonförsäljare ringer.

Efter mycket om och men höll jag på att drabbas av en depression på grund av situationen på jobbet och blev tvungen att säga upp mig, annars hade jag brutit samman totalt.

Bokhandel:

Sen man började kunna köpa böcker på nätet har den fysiska bokhandeln tyvärr förlorat kunder. Jag kan förstå varför man köper böcker på nätet. Det är ofta billigare och man slipper ta sig till stan och kanske stå i kö för att köpa en bok. Men på den fysiska bokhandeln får man hjälp, tips och råd.

Det är en underbar arbetsplats. Mina kollegor är änglar med osynliga vingar. Vi är så jävla goa och trevliga. Alltid! Det finns inget vi inte kan hjälpa till med. Kunderna är oftast väldigt trevliga, och kundkontakten där i butiken är guld värd. Hade det varit möjligt, hade jag hoppat av studierna och börjat jobba heltid där.

En bok håller i regel i två år, sedan är de för gamla. Rent fysiskt är de ju hela, men nytt ska upp i hyllorna och gammalt ska ut. Att komma och fråga efter en bok som skrevs 1997 kan vara ganska lönlöst.

I första hand är vi säljare och finns där för kunderna, men vi ska också packa upp nya varor, beställa nya varor och mycket mycket annat!

Det här året hade jag tänkt att jag ska ha ett nytt tema att skriva inom varje månad. Jag har än så länge bara kommit på vad januari månads tema blir.

Månadens tema är: Bakom kulisserna/under utan.

Mycket nöje framöver!